Jag har gått för långt, kan inte sluta gå.
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå.
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år.
För ljus att nå, Så djupa sår.
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om,
Men jag vänder om, än en gång.
Jag har gått så långt, nästan blivit van.
Historien upprepar sig och slutar alltid likadant.
Sidan som går vidare har någon redan rivit av,
Så jag griper tag i vita blad.

Och som du kanske redan vet, jag är oslagbar.
Jag far hellre framåt mot min vilja, än jag vänder.
Du är sval sen blir du het, du har känslorna kvar.
Dom här väggarna rasar och jag undrar vad som händer.