När jag tänker tillbaka på det så ser jag allt genom en bubbla. Hela jag var instängd i just en bubbla och jag visste inte hur man tog sig ut. Kanske trodde jag att det var sådär kärlek skulle vara. Svek, slag och lögner. En enda känslomässig bergodalbana där topparna var betydligt färre än dalarna, om inte obefintliga. Hjärtat var så trasigt att man inte kände något längre. Jag kände mig som en zombie. En grå zombie som gick på autopilot. Man brydde sig inte om något. Inget spelade någon roll och man kände sig inte värd mer än ett gruskorn.

Ingen är lyckligare än jag nu. Kärlek är inte det bästa som finns i sig, men lycklig kärlek, det finns inget bättre i världen. Det finns ingen bättre i världen, än du.