Jag tänkte berätta i för få ord om den varmaste mest godhjärtade människa jag mött i mitt liv. Ja, orden är för få eller för små, för att beskriva den här otroliga kvinnan som inte längre finns på den här jorden, men säkerligen i en vackrare värld.

Min mormor, eller varför skriver jag mormor. "Momma", som hon insisterade på att vi alla skulle kalla henne. Hennes hjärta var så stort, hennes sinne så omtänksamt. Jag skriver inte detta bara därför att jag älskar henne, utan för att hon verkligen var en sådan människa. Som genuint från sitt inre verkligen brydde sig om och framför allt förstod sig på.

Vi hade några tuffa år inom familjen under tiden hon levde, otroligt mycket känslor som flög genom ord och handling. Många gånger såg jag som en slags "flykt" i henne. Jag minns speciellt en gång när det var väldigt mycket känslor som skreks ut och tårar som rann där hemma. Då tog jag min nya cykel, hoppade på den i all hast utan varken hjälm eller skor och trampade på pedalerna de fortaste en 11åring orkar med tårar som rinner bakåt på kinderna av fartenvinden de där 7 kilometrarna. Momma bara omfamnade mig, förstod utan att jag behövde säga särskilt mycket och sa på de sättet som bara hon kunde, att allt skulle bli bra. Den enda som kunde säga de med sån trovärdighet att de faktiskt direkt kändes tusen gånger bättre. Förmodligen för att hon visste det. Hon visste att med tålamod så skulle allt bli bra. Jag var inte ensam om att vända mig till denna fantastiska människa. Hon stöttade oss alla genom dessa jobbiga tider, men det här är min version av dig Momma. Du var under den här perioden min trygghet. Jag önskar du hade fått leva nu, sett hur rätt du hade. Hur allt ordnade sig. Träffat dina fina barnbarnsbarn och sett lyckan i det igen. Men du visste ju förstås hela tiden. Och du ser väl oss alla från där du nu är. Fri från din orättvisa sjukdom. Ler ditt varma leende och vakar över oss. Du ska veta att jag saknar dig, att vi saknar dig.