jag tänker skriva nu, jag tänker skriva de här för att visa hur livet kan vända och hur saker och människor kan förändras så drastiskt, så fint. Varför hyscha om detta? jag är stolt över att min syster är just min syster och att hon är ett bevis på livets vändningar. 

Hon var ganska stökig, bråkade mycket. Och då menar jag mycket. Och hon var väldigt.. vild? säger man så? galen kanske.

Jag vill inte ha någon sympati på något sätt, men jag har fått tagit ganska mycket saker som ett barn (som jag var då) inte borde fått ta.

Jag minns så mycket saker, först när vi båda var små. Hon lurade mig att stoppa in fingrarna till hamstern som bet mig varje gång. "jag lovar den bits inte längre", liten som jag var så stoppade jag in fingarna o litade på min syster men blev biten varje gång, såklart.

En annan gång skulle vi leka "familj". Jag fick självklart alltid vara killen och hon tjejen. När vi skulle "sova" i leken så sa hon alltid åt mig att pussa henne godnatt för så gjorde killar o tjejer som var ihop, jag pussade henne o då putta hon bort mig och sa att jag var lesbisk. Flera gånger, "jag lovar att jag inte ska säga något, de är ju bara på lek". Jag pussade och samma sak hände igen.

När hon blev lite äldre, kanske runt 13-14-15? Så började hon kräkas upp maten. Så en gång när vi var i norge och hälsade på pappa som bodde på camping, så fick jag stå o vakta på den allmäna toaletten o spola vatten så hon kunde spy. Jag var runt 10 år. Jag ville ju inte säga något till mamma eller pappa, jag ville ju inte svika min syster.

Då bodde vi i ljungaverk, hon hade en egen stuga på gården. Ibland efter en natt så brukade mamma be mig att gå ut dit och kolla så att hon var där och hade kommit hem, flera gånger när jag kom ut så var hon inte där men jag ljög när jag kom in och sa att hon låg där ute och sov, allt för att skydda henne och för att undvika bråk.

Jag var alltid så rädd när dom bråkade, brukade gå in på mitt rum och lägga mig i eller under sängen och gråta, men jag vågade inte hålla för öronen för jag ville höra ifall något hände. 

Minns en gång när mamma och min syster bråkade, jag o mamma satt o kollade på tvn och dom skrek samtidigt åt varandra. Sen tar min syster tag i en porslinsvas som stod på skåpet och kastade mot oss så den gick sönder. fler än en gång tog hon tallriken med mat på och kastade i golvet när dom bråkade. 

Jag fick trösta min mamma när hon grät eftersom pappa jobbade borta varannan vecka, och jag fick trösta min syster när hon grät. Jag ville inte "välja sida". Jag var bara liten.

Längre fram började jag märka saker. Jag hörde när hon pratade i telefonen, jag läste på hennes chatt när hon inte var där. En gång visade hon tillochmed en bild på när hon och någon rökte. När jag nämnde de någon gång senare så var jag helt dum i huvudet och hade inte alls sett det. Ena sekunden kunde hon gråta till mig och nästa var allt bra. Jag visste, försökte nämna det någon gång men de var som om dom inte ville se. 

Inte förns det hände något kunde dom inse fakta. De dom hade som blundat för. Jag var så rädd, tänk om hon hade dött och jag hade inte sagt något till någon?

Efter en tid åkte min syster in på behandlingshem i hudiksvall. Det var nog de bästa som hade kunnat hänt henne just då. Sen kom hon hem och hon var som en annan människa.

Ännu en senare tid blev hon tillsammans med Johan och blev så småningom gravid. Nio månader senare föddes Troy, världens finaste kille. När vi åkte dit och hälsade på på BB första gången så fick jag dölja mina tårar. De var så vackert att se, där var min fina syster med sitt eget barn. Som en helt annan människa, jag blev så berörd.

Idag är hon den mest överbeskyddande människan jag vet. Hon är värre än vad tillochmed min mamma nånsin varit mot mig liksom. "vart är du?" "vad gör ni?" "när ska du hem?" "vad ska ni göra?" osvosvosv. Men jag vet att hon gör det av kärlek. Även om det kan bli jobbigt ibland så vet jag det. Men hon kanske ibland måste förstå att jag är en annan människa med ett annat sätt o tänka, jag är inte hon. Jag har alltid varit den lugna typen hemma osv. Vi är väldigt olika.

Och vi kan inte haft bättre föräldrar än vad vi hade, som aldrig gav upp. kämpade och lyckades. Jag har haft en helt underbart fin uppväxt. Fick allt jag önskade och så mycket kärlek, alltid.

Jag älskar min syster och är glad att de är just hon som är min syster.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Känns som hjärtat sitter utanpå kroppen och är på väg att dunka sönder. Hur gör man de här? ...

När du dunka mitt huvud i stengolvet kändes de bara riktigt på nått sätt. jag hörde nån säga därinne, du kommer inte stanna här länge.   ...

                                                                                                                                                                      ...

1. Börja tjata i 12 års åldern (gärna tidigare) om att du absolut vill gå till en frisör och klippa nån häftig kort frisyr. Säg att du är stor nog att få bestämma över ditt eget hår! 2. I sexan eller sjuan köper du din första förpackning med hårble...

                  Your strength is so hard to find, I feel so much stronger now.Your words make me whole again,those eyes cannot ever lie,you're so divine.I'm head over heels, goddess of mine,your curls touching my face and now I ...