Det knarrar under mina bruna kängor. Snön ligger vit som ett enda stort täcke på backen, en täcke som blir allt tjockare av dom stora men ändå så små flingorna som långsamt faller ner över kvällshimlen. Det vita gör att allt blir ljusare i mörkret. Jag stannar till för en stund, tittar upp och sedan faller jag ner bekvämt i snötäcket, den behagliga massan formar sig längs med min kropp. Jag blundar och känner hur snöflingorna landar mjukt i mitt ansikte för att sedan smälta av min värme på en hundradels sekund. Allt är knäpptyst. Så tyst att man kan höra när flingorna tar i mark. Där jag ligger så existerar bara jag och natten som sakta färgas vit. Här finns inga bekymmer. Här finns bara den lena snön och den tysta lugna natten. Jag känner mig ett med världen där jag ligger. Tänk om jag visste då, att snön snart blir kall. Att världen inte är så vacker som den först verkar. Att inget är som man tror, vill eller hoppas. Det är bara en tunn yta av skönhet, men med så mycket smuts inunder den..