För några dagar sedan föll jag ner för ett stup. Där nere fanns vatten. Medan jag föll kände jag hur ångesten växte. Jag ville inte. Det var hemskt. Där nere väntade vattnet och döden. Samma sekund som jag slog i ytan kände jag en obeskrivlig känsla i kroppen. Jag hade aldrig känt det förut. Det var skönt. Underbart. Det bästa som hänt. Inte glädje. Inte lättnad. Inte sorg. Inte kärlek. Det var något som inte går att sätta ord på. Jag svävade uppåt. Så tung men ändå så lätt. Jag kunde välja vilka färger jag ville se och allt som jag såg var så vackert. Så verkligt.

Sen vaknade jag såklart, halv fem var klockan. Halv fem på eftermiddagen. Det var skönt att vakna och vara vid liv men drömmen var inte hemsk på något sätt förutom ångesten strax innan jag dog. Sen jag drömde de här så kan jag inte sluta tänka på det. Jag hoppas att det blir så när man dör. För isåfall är jag inte alls rädd. Inte det minsta.